Jeane Smith's a blogger, a dreamer, a jumble sale queen, CEO of her own lifestyle brand, and has half a million followers on Twitter. Michael Lee's a star of school, stage, and playing field. A golden boy in a Jack Wills hoodie. They have nothing in common but a pair of cheating exes. So why can't they stop making out?
This novel is about an unlikely relationship, but it's also about roller derby, dogs on skateboards, dogs on surfboards, dogs doing any form of extreme sport, old skool hip hop, riding your bike downhill really fast, riot grrrl, those boys you want to kiss but punch in the face at the same time, dyeing your hair ridiculous colors just because you can, stitch 'n' bitch, the songs that make you dance, the songs that make you cry, being a bad ass, cake, love, death, and everything in between.
Åh, det här var en riktigt söt berättelse, som fick mig att såväl skratta högt som gråta ett par gånger. Oftast med sådana här inte så överdrivet tänkvärda böcker (inte för att den här inte är tänkvärd, det handlar bara mer om att det den vill säga - var dig själv, döm inte andra efter ytan - är så uppenbart att man egentligen inte behöver tänka, fastän den aldrig tvingar på en sitt budskap ... förlåt, jag är hjärntvättad av IB) finns det nuförtiden alldeles för mycket för mig att stöta mig på för att jag ska kunna tycka om dem på riktigt, men den här ... på sätt och vis kändes den väldigt klyschig, men den lyckades ändå med att knappt falla i några klyschor alls. Flera av mina vänner på Goodreads har jämfört den med Anna and the French Kiss och jag kan bara hålla med. De påminner kanske inte så mycket om varandra till sin handling förutom det där med att båda handlar om kärlekshistorier, men känslan ... den är den samma.
Huvudpersonerna är väldigt mänskliga med fel och brister som verkligen får en som läsare att avsky dem mellan varven, vilket författare så där överlag annars tycks vara lite försiktiga med. Men Sarra Manning klarar av det och när jag och karaktärerna skiljs åt i slutet har jag en klump av saknad i halsen trots alla stunder när jag helst velat slå till dem. Hårt. Rakt i ansiktet. Jeane Smith är flickan med den överdrivna klädstilen och bloggen jag slaviskt skulle följa, men bakom den är hon lika mycket kaos som alla andra (mig?). Hon lever på godis och hennes lägenhet är så stökig att hon knappt ryms in i den. Hon är väldigt, väldigt egenkär, fastän hon själv knappast skulle uttrycka det så. Michael Lee är ... ja, jag får inget riktigt grepp om hans karaktär. På ytan är han den typiska YA-pojken, snyggast och mest omtyckt i skolan och så vidare, men den där klyschan är verkligen inte han, för vi får se honom genom Jeanes ögon och genom dem är han ingenting att beundra (alltså, Jeanes åsikter är så starka att man inte ... man beundrar honom bara inte) och vi får titta in i hans huvud och där inne ... är han ... ja, vad är han? Det är ju oftast så med riktiga människor, att man inte riktigt kan få grepp om dem, så jag tycker om sådana karaktärer.
Kärlekshistorien mellan dessa två? Återigen skulle det kunna bli så vansinnigt klyschigt att jag skulle kunna vilja kasta hela boken i väggen, men ... fastän de hatar varandra i början och allt det där, så räddar någonting det. Kanske för att de aldrig riktigt kommer över sina svårigheter? De grälar inte heller på ett sarkastiskt vis, de
grälar. Deras avsky för varandra är inte av typen som bara finns där för att de ska avsky varandra, man som läsare förstår varför de gör det? De passar inte tillsammans, inte egentligen, men när de inser hur mycket de börjar tycka om varandra så får de det att fungera ändå?
Får jag tala mer om Jeane nu? Hon är så vansinnigt söt (fastän hon som sagt retar gallfeber på mig mellan varven). Kanske tycker jag inte om henne riktigt lika mycket som Edie från fantastiska Diary of a Crush av samma författare, men jag och Edie har trots allt känt varandra i uppemot sju år medan jag och Jeane är nybekanta, så. Lite extra mycket tycker jag om Sarra Manning för att de båda rakt ut säger att de är feminister och för att det framställs som världens mest enkla och självklara sak, som det alltid borde göra. Åh, varför kan Jeanes blogg inte existera på riktigt? Jag hade tårar i ögonen mot slutet av hennes föredrag i mitten av boken någonstans och bara tanken på att få läsa hennes ord varenda dag ... okej, nu vet jag förstås att det är Sarra Mannings ord, men tyst med er, jag vill helt enkelt ha Jeanes blogg favoritmarkerad i min webbläsare.
Alltså, jag är jättedålig på att skriva vettiga rader om böcker, jag vet, men jag rekommenderar verkligen den här till alla som tycker att handlingen låter intressant. För då tror jag att ni kommer att tycka om boken också. Det gjorde jag. Och jag sträckläste, hjälp som jag sträckläste.
